Commodore 64

Commodore 64, även kallad VIC-64 och C64, är uppföljaren till VIC-20 och blev ännu mer populär. C64:an lanserades 1982 och såldes under åren i cirka 17 miljoner exemplar, vilket har gett den en plats i Guinness Rekordbok som den mest sålda hemdatormodellen genom tiderna.

C64 BASIC

Som namnet antyder har C64:an 64 KB internminne, vilket var mycket för sin tid. Den har inbyggd BASIC i ROM, vilket gör att man kan börja programmera så fort man har slagit på datorn. Den klassiska blåfärgade startskärmen som meddelar att det finns 38911 bytes tillgängliga för BASIC-program minns nog många som växte upp med datorn på 80-talet. I den medföljande instruktionsboken fick man även lära sig grunderna i BASIC med flera exempelprogram som gick igenom ljud, sprites och annat. Det här blev inkörsporten till programmeringsvärlden för många som senare även blev aktiva på den så kallade demoscenen. Flera av dessa personer sitter numera hos de stora spelbolagen och utvecklar dagens datorspel.

Hårdvaran

C64:an använder samma typ av joystickanslutningar som VIC-20, men har två portar för detta ändamål, vilket gör att man kan spela två spelare samtidigt i vissa spel. Processorn i datorn är en 8-bitars MOS 6510, som är en variant på MOS 6502.

Grafikchippet i C64:an heter VIC-II och möjliggör 16 låsta färger i en upplösning på 320 x 200 pixlar. Upp till åtta sprites kan visas samtidigt på skärmen. C64-sprites är normalt enfärgade, men genom att dubbla den horisontella storleken på pixlarna, så de blir avlånga istället för kvadratiska, kan multifärgade sprites användas. Via diverse olika mjukvarutrick på senare år har dock utvecklare lyckats kringgå flera av C64:ans grafiska begränsningar.

Ljudchippet i C64:an är ett kapitel för sig då det för sin tid var ovanligt avancerat. Det kom i två modeller, MOS 6581 och MOS 8580, och kan leverera syntetiskt ljud i tre kanaler med olika typer av vågformer. Tack vare programmerbara filter gick det även att få till ett sound som var väldigt karaktäristiskt för C64:an och inte var möjligt på till exempel Nintendos 8-bitarskonsol NES eller Sega Master System.

Spel på kassettband, diskett och cartridge

Spelen lagrades oftast på kassettband och hade man en bandstation kunde man köpa vanliga billiga ljudkassetter för att spara sina spel. Det fanns dock även diskettstationer för 5,25-tumsdisketter, vilket var att föredra om man skapade egna program och behövde spara ofta. Risken med kassettbanden var annars att man kunde spara över ett tidigare program om man inte höll koll på räkneverket på bandstationen. Många av de senare spelen till C64:an släpptes även på så kallade cartridgar, vilket är motsvarigheten till spelkassetterna hos NES och andra konsoler. Spelet lagrades då på minneschip på ett kretskort och man slapp de förhatliga långa laddningstiderna.